På pappret har man allt, tappar räkningen på antalet cyklar, antalet syskon , ett grymt jobb, bra bostad, sötaste dottern på jorden med mera. Ett bra liv egentligen. Men varför är det ändå jobbigt. Varför?

Här finns jag, kommer använda denna plats som ett sätt att kräkas ur mig mina tankar som håller mig vaken om nätterna.

Tanke nummer 1. Jag hade en gång ett fritt liv, gjorde vad jag ville när jag ville det. Idag har man ansvar och är bunden. Känslan av att under veckor blir bortvald av dottern som hela tiden ska vara hos sin mamma, men föräldraledig ska man vara idag ändå. Var kul i två veckor, nu efter 20veckor är det som att man spelar Diablo3 varje dag men man ligger iallafall sist i ligan. Man försöker liksom med 7bollar man tappar hela tiden alla utom en. Övertalar mig att det är värt alla uppoffringar man gör för sitt barn. Saknar mitt gamla fria liv men skulle aldrig vilja leva utan min dotter heller, en liten känsloparadox som infinner sig lite oväntat. Inte trodde man att man skulle känna sig bunden i gummisnoddar som gör att när man lämnar hemmet klockan åtta på kvällen så förvänats man ringa hem varje kvart, förväntas alltid komma hem. Även om man mesta dels vill rymma :-) och bara få vara. Få friheten att välja vad man vill ha inte vara tvungen hela tiden till att leva som dottern och sambon vill.